Rapporter dec. 2009

Rapport från barnhemmen av ordf.

Det var med lite extra spänning jag åkte iväg till Indien denna gång. Nästan 3 år hade passerat sedan senaste besöket. Det kändes väldigt länge och jag förstod att många av barnen lämnat samtidigt som nya hade tillkommit. Egentligen hade jag velat åka i februari men p.g.a larmrapporter om ”problemen ” vid Warn Baby Fold valde jag att tidigarelägga min resa.

Kom till Indien fredagen den 23 oktober. Började mitt program med att besöka Warn Baby Fold i Bareilly efter att ha tillbringat fredagen med fam. Hampal i New Delhi.. Under några veckor innan hade den nya föreståndaren på WBF, Mrs Macreena skrivit att biskopen skulle hämta mig på flygplatsen och ta mig direkt till Bareilly. Jag hade då svarat att det inte var aktuellt eftersom jag ville vila ut i Delhi och hade köpt en tågbiljett nästkommande dag. Vet inte om biskopen inte ville förstå men hur som helst så ringde jag honom på eftermiddagen och vi kom överens om att ses på kvällen hemma hos fam. Hampal för att bestämma hur mitt besök skulle ske.

Biskopen, Vijay Kumar dök sedan upp, en kort korpulent man i 60-års åldern med mycket guld runt sina fingrar. Han var glad och trevlig och bedyrade att det inte fanns några misshälligheter eller risk för att barnhemmet inte skulle skötas väl av den nya föreståndaren. Han sa klart att om vi inte ville fortsätta hjälpa barnen så fick någon annan sponsor hjälpa dem (hur lätt är det). Mötet blev inte så långt utan vi bestämde att jag skulle åka med honom i hans bil till Bareilly. Detta skulle spara mig några timmar och kanske ge mig en stund att få lite mer information.

Lördag den 24 oktober blir jag skjutsad av Mr Hampal till Metodistkyrkans Hostel i New Delhi. Där väntade biskopen på mig och resan mot Bareilly startade kl 10.30. Biskopen berättade att Mrs Macreena skulle möta oss i staden Muradabad eftersom han hade ett möte där. Under resan pratade biskopen ideligen i sin mobiltelefon så någon längre diskussion hade vi aldrig. Under ett av samtalen hade han en het diskussion med en av de andra biskoparna. Fick den uppfattningen att Vijay Kumar blev anklagad för att lägga sig i saker och att bara jobba för egna syften. Uppenbart var han skakad och glömde säkert bort att han oftast pratade på engelska. I alla fall ett mycket märkligt samtal. När vi kom till Muradabad möttes jag upp av Mrs Macreena och hennes man som tydligen blivit ombedd av biskopen att åka halvvägs för att möta mig. Jag bytte bil och med dem sedan till Bareilly. Sedan såg jag inte röken av biskopen mer trots att han sagt att han skulle dyka upp senare på kvällen och nästkommande dag. Mrs Macreenas man tillika pastor i församlingen var upprörd över biskopen och hade inte mycket gott att säga om honom. Han menade på att alla biskopar var likadana, bara ute efter egen vinning. Han hade själv blivit omplacerad eftersom han var obekväm och kritisk till mycket inom kyrkan. Efter att ha hälsat på barnen och personalen så fick jag en liten genomgång om alla turerna kring sjukhuset som blivit ”utleasat” till en lokal finansiär. Jag fick ta del av kontraktet där det framgick tydligt att man betalt 100 miljoner rupier för sjukhuset (ca 17 milj. Kronor) men där stod tydligt också att barnhemmet och dess tomt var exkluderat och skulle fortleva som tidigare.

Min misstanke som jag även framförde till några, är att biskopen stoppat undan några miljoner i egen ficka som ”brukligt” är. En annan sak som biskopen uppenbarligen ljög om var följande: Jag frågade honom hur mycket tid han vistades i Bareilly eftersom han har sin familj i Hyderabad. Han svarade förvånat att han alltid är i Bareilly. Fick senare bekräftat av flera att problemet med biskopen är att han aldrig vistas i Bareilly. Kommer för enstaka möten och lämnar senast nästkommande dag. Det verkar som att han lämnat barnhemmet åt sitt öde, vilket kanske är tur trots allt.

Nästa dag träffade jag mrs Richards o miss Wallace för frukost. Mrs Richards var vid gott mod och känner ingen bitterhet över det som hänt. Hon tror att mrs Macreeana kommer att växa in i rollen men att det kommer att ta lite tid. Hon vill att vi ska stödja och uppmuntra henne på bästa sätt. Hon föreslår även att vi upprättar ett nytt samarbetsavtal vilket vi en gång gjorde med henne. Den 7 mars kommer man att inviga det nya kapellet och har sammankallat alla ”gamla barnhemsbarn” men även alla utländska kontakter har inbjudits så därför fick jag en personlig inbjudan att närvara. Bharat Indien Bistånd är och har varit hemmets största givare de sista 20 åren. Under frukostbesöket framförde jag en inbjudan till Mrs Richards att besöka Sverige till sommaren. Hon blev rörd men tackade bestämt nej till inbjudan. Hon ville att vi skulle koncentrera oss och satsa på barnen. Vi får se om vi kan övertala henne.

Det var med lite sorg jag senare på eftermiddagen lämnade Bareilly. Om jag skulle sammanfattade de känslor jag fick under mitt besök så var det ändå försiktigt positivt. Det var ju med bävan och viss rädsla om barnhemmets framtid som jag kommit dit. Jag tror liksom mrs Richards att den nya föreståndaren kommer att behöva lite tid att axla henne. Mrs Macreena har själv 2 små pojkar som leker och bor med de andra barnhemsbarnen. Fick ändå en känsla av att barnen gillade henne fastän saknaden efter mrs Richards finns där.

Beaulah Childrens Welfare Home

Mitt nästa besök blev Beaulas barnhem. Mr Churchill mötte upp på flygplatsen med en taxi. Själv hade han fått stå hela natten på tåget för att ta sig till flygplatsen. Det dumma var att han inte åkte med samma taxi som han beställt för mig för det hade inte kostat en rupie extra. Åkte direkt ut till hemmet där alla mötte upp. Kändes trevligt att vara tillbaka till barnhemmet. Deras egna vuxna barn hade mött upp som vanligt. För mig var de flesta barnen nya. Tyvärr så har hemmet väldigt små ekonomiska marginaler. De pengar de får ska räcka till mycket. Tittade på det gamla huset som reparerades för ca 8 år sedan. Nu var än en gång takstolarna uppätna av insekter och kommer på sikt att rasa ihop. Det bästa vore om man kunde riva det gamla men då måste man bygga på en våning till på ”nya” huset. Att bygga på en våning till skulle kosta drygt 100.000 kr. Jag föreslog då att man skulle kunna bygga på hälften eller en tredjedel av tak verandan till att börja med och som skulle ersätta det gamla huset. En fördel vore ju också att då skulle man mer yta för barnen att leka på. Ja sen är ju problemet att hitta pengar till det. Barnen var glada och trevliga och man känner sig verkligen välkommen. Det tråkiga med hemmet är att Mr Churchill alltid är missnöjd och vill ha mer hjälp hela tiden. När vi skulle skiljas åt den 3:e dagen så var det sista han sa åt mig ”glöm inte bort min dotter Nalini” Visst jag kan förstå att hans hjärta blöder med tanke på att Nalini vid en ålder av 32 år inte blivit bortgift på grund av att de saknar pengar. Att gifta bort henne skulle kosta 80.000 kr. Problemet torde väl vara att hemmet och familjen under så många år varit helt beroende av vår hjälp.

Holy Apostles Convent

Efter besöket i Rajamundry kom jag till Chennai. Träffade Sr Tony för första gången vilket var en positiv upplevelse. Träffade även Sr Barbara, trodde jag, men det visade vara en exakt kopia av Sr Barbara som även är hennes biologiska syster. Som vanligt hade man många barn på hemmet. Hemmet som för övrigt var nymålat och alla barnsalar och korridorer hade fått kakel på väggarna. Fick även möjlighet att gå igenom fadderlistan med personalen och kunde framföra vår oro över alla fel som blivit. Vid genomgången visade det sig att deras register och vårt inte stämde överens. Ett 15-tal barn kunde också strykas från listorna eftersom de inte längre finns med i deras sociala program. Diskuterade även med Sr Tony om varför antalet fadderbarn stadigt minskat de senaste åren. Pekade på alla barnbyten som får faddrarna att överge oss. De lovade att man inte skall skicka nya fadderbarn om man inte säkert vet att de kommer att vara kvar i programmet. Andra dagen i Chennai besökte jag Tomas Elango och hans familj. Kändes fantastiskt att få besöka Tomas som jag känt sedan han var endast 4 år gammal. Nu är han gift och pappa till en liten son. Har en egen liten firma och skjutsade mig runt i sin lånade bil.

Birdsnest Home

Ja så kom jag till fantastiska Birdsnest. Birdsnest det första hem som vi började stödja ekonomiskt redan innan föreningen startades 1981. Miss Pushpalela mötte upp mig på flygplatsen och tog mig till barnhemmet. Hade bestämt mig att spendera så mycket tid som möjligt på hemmet under min vistelse i Madurai. När jag kom så fanns Torbjörn o Lotta på plats. De är båda faddrar och hade åkt ner för att träffa sina indiska ”dotter” Jeyalakshmi, hennes man och deras 2 barn. Det syntes på långt håll att det fanns en kärlek dem emellan. Det mesta på hemmet såg ut som tidigare förutom att man fått pengar från Saud Arabien för att bygga ett nytt tak till övervåningen. Det gamla eternit taket hade gjort sitt och övervåningen hade bara använts som förråd de sista 5-10 åren. Nu kommer de större flickorna att flytta upp på över våningen. Roligt var även att ålderdomshemmet som byggdes för mer än 10 år sedan med Sida pengar nu hade fått sin första hyresgäst. En gammal dam som inte ville berätta sin ålder, hade återvänt till hemmet efter 60 år. Hon var så tacksam och glad över sitt nya boende. Ålderdoms hemmet har 6 rum och förhoppningsvis kommer fler att flytta in. I övervåningen på Sida huset bor alla de flickor som studerar på högskolenivå och därför behöver bättre studiero.

En kväll träffade jag hemmets sekreterare samt presidenten som kom på besök. Presidenten är ny och ersätter den förre som avled akut i hjärtinfarkt bara dryga 50 år gammal. Det bästa med Birdsnest torde dock vara miss Pushpalela. Trots sina dryga 70 år så styr hon hemmet på bästa sätt. Flickorna är trygga och glada och fantastiskt måna om varandra.

En kväll besökte jag Pauls Home. Ratinraj kom o hämtade mig i Esters nya mini buss. Statliga lärare har fått ordentliga lönehöjningar sista åren i Indien. Lönen har höjts från15.000 till 25.000 rupier per månad. Därutöver får man billiga lån via staten varav bilinköpet. Ester har inget körkort så Ratinraj kör bilen och är till god hjälp när matinköp skall ske men också för att skjutsa pojkarna när behov uppstår. Hemmet är nu färdigbyggt och har fått en fin yttre fräschör. Den kväll jag var på besök så var det mycket gråt och tårar. Hemmet hade fått en ny pojke på 9 år. Hans mamma hade dött och pappan gifte om sig efter några månader. Den nya frun hade 2 barn med sig från ett tidigare äktenskap. Hon ville inte veta av den nya mannens son varför han förpassades från hemmet, därav alla tårar.

Dagen innan jag skulle lämna Madurai besökte jag Shanta, Birdsnest med familj. Shanta var gipsad och såg gammal ut men var lika glad som vanligt. Shanta och hennes man är flyktingar sedan 20 år från Sri Lanka. För 10 år sedan var hon anställd på Birdsnest som sömmerska och slöjdlärare. Efter sonens giftermål för 8 år sedan hade mycket förändrats till det sämre för familjen. Efter 5 dagars giftermål började problemen. Sonhustrun var missnöjd och lämnade snart sin make trots att hon fött en gemensam son. Sedan har hon konstant förföljt Shantas familj genom olika anklagelser. Terrorism, stöld är bara några av de allvarligare anklagelserna men som inneburit att familjen förlorat sin bostad, arbete och sina pass. Rohan som sonen heter har suttit fängslad och har gått miste om ett stipendium till USA pga. av det..

Efter Madurai styrde jag vidare till Trichur för att besöka MTM Orphanage där Marie Coenraads och Stefan befann sig med 10 andra svenskar. Det är otroligt hur Marie varje år lyckas få ihop resenärer till sin resa. !0 resor har det blivit hittills. Tack vare besöken från Sverige har man fått mycket hjälp. Det sista man gjort är att kaklat alla badrummen, byggt om köket och matsalen men även mycket annat som att rusta upp trädgården, utrustat ett bibliotek m.m m.m . Kort sagt så kan man säga att standarden på hemmet är hög. Barnen är glada, öppna och spontana. Målet med mitt besök var egentligen att träffa styrelsen under tiden Marie och Stefan var där. Tyvärr hade inte informationen om min ankomst nått fram eftersom de bytt mail adress den senaste månaden. Besöket var kort så redan nästkommande eftermiddag åkte jag vidare till Trivandrum. Regnet vräkte ner så in i det sista var det oklart om flyget skulle kunna lyfta.

Ja så kom jag till Trivandrum där jag skulle besöka Trppaadam Social Service Center samt Holy Angels Convent. Ja sedan hade jag tänkt mig bada o sola 1,5 dagar. Nu blev det inte riktigt så på grund av att monsunregnet vräkte ner hela tiden.
Mitt första besök gjorde jag hos Sr Agnes på Holy Angels Convent. Det var mitt första möte med henne eftersom hon vid mitt förra besök varit svårt cancersjuk. Nu är hon helt återställd och utstrålar en enorm värme och glädje. Det kändes som om vi känt varandra under många år. Hon berättade om sitt arbete som bland annat består i att handha hemmets och skolans ekonomi men även vara social arbetare för alla fadderbarn. Hon skall tillvarata våra fadderbarns intresse och ge den hjälp som behövs. Praktiskt innebär det att hon besöker deras hem, skolor och ser till att de får ta del av den ekonomiska hjälp som fadderbidragen bidrar till.

Vid mitt sista besök för Bharats räkning denna resa gick till Trppaadam Social Service Center. Där träffade jag fader John iklädd joggingbyxor. Han har blivit ny superior för centret efter Fr Justin. Om vi tittar på fadderbarnsverksamheten så har den inte blivit vad vi en gång hade hoppats på. Av de 100 barn vi fick till en början så återstår bara 10 barn. Problemet är och har varit att det de inte har haft tid eller möjlighet att jobba vidare med fadderbarns projektet. Man driver ett ålderdomshem och ett hem för psykiskt sjuka förutom all annan verksamhet som arbetscenter för unga kvinnor, hälsoklinik, utbildningscentrum för vuxna m.m.. Jag hade en lång diskussion med Fader John om framtiden och han förstår att vi står inför ett val dvs. utveckla fadderbarnsverksamheten eller avveckla den. Verksamheten i arbets centret var inte heller som tidigare. Idag finns bara 30 kvinnor som jobbar med lövkorten. Problemet är att de nu har fått konkurrens om kort tillverkningen och kanske inte heller har tid eller ork att marknadsföra längre. Saknar verkligen Fr Gabriel som gav centret så mycket liv.

Några väsentliga frågor tog jag med mig hem:

1) Hur kommer det att går för Warn Baby Fold efter mrs Richards.

2) WBF har stora fasta kostnader i form av vatten, elektricitet, skolavgifter. Allt har blivit så mycket dyrare. Kommer bidragen att räcka?

3) Beaulah har det knapert, har vi möjlighet att hjälpa dem med att bygga på huset? Hur kan vi bättre hjälpa dem?

4) Holy Apostles har förlorat många faddrar genom alla barnbyten. Kommer den utvecklingen att fortsätta?

5) MTM, vem kommer efter Fr Lazar när han slutar i vår. Kan vi påverka ärkebiskopen i valet av ny ledare av hemmet?

6) Birdsnest Home, står det o faller med Pushpalella? Hur länge ska hon orka?

7) Pauls Home? Nej inge oro för dem i dagsläget.

Holy Angels Convent, Kommer Sr Agnes att orka och har hon samma engagemang som Sr Mary hade för våra barn? Kommer antalet barn att fortsätta minska?

9) Trppaadam ett stort frågetecken. Fadderbarnsverksamheten där blev aldrig som vi planerade en gång i tiden. Dags att avveckla eller går det utveckla?

Vill slutligen tacka alla medlemmar och faddrar för det gågna året och samtidigt önska alla

en God Jul o Gott Nytt År!

Beaulah Childrens Welfare Home

Holy Apostles Convent

Birdsnest Home

Några väsentliga frågor tog jag med mig hem:

1) Hur kommer det att går för Warn Baby Fold efter mrs Richards.

2) WBF har stora fasta kostnader i form av vatten, elektricitet, skolavgifter. Allt har blivit så mycket dyrare. Kommer bidragen att räcka?

3) Beaulah har det knapert, har vi möjlighet att hjälpa dem med att bygga på huset? Hur kan vi bättre hjälpa dem?

4) Holy Apostles har förlorat många faddrar genom alla barnbyten. Kommer den utvecklingen att fortsätta?

5) MTM, vem kommer efter Fr Lazar när han slutar i vår. Kan vi påverka ärkebiskopen i valet av ny ledare av hemmet?

6) Birdsnest Home, står det o faller med Pushpalella? Hur länge ska hon orka?

7) Pauls Home? Nej inge oro för dem i dagsläget.

Holy Angels Convent, Kommer Sr Agnes att orka och har hon samma engagemang som Sr Mary hade för våra barn? Kommer antalet barn att fortsätta minska?

9) Trppaadam ett stort frågetecken. Fadderbarnsverksamheten där blev aldrig som vi planerade en gång i tiden. Dags att avveckla eller går det utveckla?

Vill slutligen tacka alla medlemmar och faddrar för det gågna året och samtidigt önska alla

en God Jul o Gott Nytt År!

Beaulah Childrens Welfare Home

Holy Apostles Convent

Birdsnest Home

En kväll besökte jag Pauls Home. Ratinraj kom o hämtade mig i Esters nya mini buss. Statliga lärare har fått ordentliga lönehöjningar sista åren i Indien. Lönen har höjts från15.000 till 25.000 rupier per månad. Därutöver får man billiga lån via staten varav bilinköpet. Ester har inget körkort så Ratinraj kör bilen och är till god hjälp när matinköp skall ske men också för att skjutsa pojkarna när behov uppstår. Hemmet är nu färdigbyggt och har fått en fin yttre fräschör. Den kväll jag var på besök så var det mycket gråt och tårar. Hemmet hade fått en ny pojke på 9 år. Hans mamma hade dött och pappan gifte om sig efter några månader. Den nya frun hade 2 barn med sig från ett tidigare äktenskap. Hon ville inte veta av den nya mannens son varför han förpassades från hemmet, därav alla tårar.

Efter Madurai styrde jag vidare till Trichur för att besöka MTM där Marie Coenraads och Stefan befann sig med 10 andra svenskar. Det är otroligt hur Marie varje år lyckas få ihop resenärer till sin resa. !0 resor har det blivit hittills. Tack vare besöken från Sverige har man fått mycket hjälp. Det sista man gjort är att kaklat alla badrummen, byggt om köket och matsalen men även mycket annat som att rusta upp trädgården, utrustat ett bibliotek m.m m.m . Kort sagt så kan man säga att standarden på hemmet är hög. Barnen är glada, öppna och spontana. Målet med mitt besök var egentligen att träffa styrelsen under tiden Marie och Stefan var där. Tyvärr hade inte informationen om min ankomst nått fram eftersom de bytt mail adress den senaste månaden. Besöket var kort så redan nästkommande eftermiddag åkte jag vidare till Trivandrum. Regnet vräkte ner så in i det sista var det oklart om flyget skulle kunna lyfta.

Ja så kom jag till Trivandrum där jag skulle besöka Trppaadam Social Service Center samt Holy Angels Convent. Ja sedan hade jag tänkt mig bada o sola 1,5 dagar. Nu blev det inte riktigt så på grund av att monsunregnet vräkte ner hela tiden.
Mitt första besök gjorde jag hos Sr Agnes på Holy Angels Convent. Det var mitt första möte med henne eftersom hon vid mitt förra besök varit svårt cancersjuk. Nu är hon helt återställd och utstrålar en enorm värme och glädje. Det kändes som om vi känt varandra under många år. Hon berättade om sitt arbete som bland annat består i att handha hemmets och skolans ekonomi men även vara social arbetare för alla fadderbarn. Hon skall tillvarata våra fadderbarns intresse och ge den hjälp som behövs. Praktiskt innebär det att hon besöker deras hem, skolor och ser till att de får ta del av den ekonomiska hjälp som fadderbidragen bidrar till.

Vid mitt sista besök för Bharats räkning denna resa gick till Trppaadam Social Service Center. Där träffade jag fader John iklädd joggingbyxor. Han har blivit ny superior för centret efter Fr Justin. Om vi tittar på fadderbarnsverksamheten så har den inte blivit vad vi en gång hade hoppats på. Av de 100 barn vi fick till en början så återstår bara 10 barn. Problemet är och har varit att det de inte har haft tid eller möjlighet att jobba vidare med fadderbarns projektet. Man driver ett ålderdomshem och ett hem för psykiskt sjuka förutom all annan verksamhet som arbetscenter för unga kvinnor, hälsoklinik, utbildningscentrum för vuxna m.m.. Jag hade en lång diskussion med Fader John om framtiden och han förstår att vi står inför ett val dvs. utveckla fadderbarnsverksamheten eller avveckla den. Verksamheten i arbets centret var inte heller som tidigare. Idag finns bara 30 kvinnor som jobbar med lövkorten. Problemet är att de nu har fått konkurrens om kort tillverkningen och kanske inte heller har tid eller ork att marknadsföra längre. Saknar verkligen Fr Gabriel som gav centret så mycket liv.

Några väsentliga frågor:

1) Hur kommer det att går för Warn Baby Fold efter mrs Richards.

2) WBF har stora fasta kostnader i form av vatten, elektricitet, skolavgifter. Allt har blivit så mycket dyrare. Kommer bidragen att räcka?

3) Beaulah har det knapert, har vi möjlighet att hjälpa dem med att bygga på huset? Hur kan vi bättre hjälpa dem?

4) Holy Apostles har förlorat många faddrar genom alla barnbyten. Kommer den utvecklingen att fortsätta?

5) MTM, vem kommer efter Fr Lazar när han slutar i vår. Kan vi påverka ärkebiskopen i valet av ny ledare av hemmet?

6) Birdsnest Home, står det o faller med Pushpalella? Hur länge ska hon orka?

7) Pauls Home? Nej inge oro för dem i dagsläget.

Holy Angels Convent, Kommer Sr Agnes att orka och har hon samma engagemang som Sr Mary hade för våra barn? Kommer antalet barn att fortsätta minska?

9) Trppaadam ett stort frågetecken. Fadderbarnsverksamheten där blev aldrig som vi planerade en gång i tiden. Dags att avveckla eller går det utveckla?

Resan till vårt fadderbarn, Ramya i Madurai nov. 2009

Efter många funderingar och mycket tvekan, bestämde vi oss för att hälsa på vårt vuxna fadderbarn, Jeyaiakshmi Ramya, som varit var indiska “dotter” i drygt 20 år. Hon är nu 28 år, gift med Vinod och har två barn, Vimal 7àr och Anusha 3,5 år.

När Ramyas mamma dog, lämnades hon av sin pappa pa Birdsnest barnhem i Madurai. Hon var 8 år när vi blev hennes faddrar. Allt sedan dess har vi brevväxlat nästan hela tiden. En kort period tappade vi kontakten, just efter det att Ramya slutat skolan.

Efteråt fick vi veta att hon och en annan flicka blev ivägskickade fir att jobba på ett hem med

många förstånds handikappade barn. Hennes kompis for därifrân, och Ramya orkade inte sköta alla barnen själv, utan återvände till Madurai och försökte få hjälp av sin farfar och farmor. De gifte raskt bort henne med en chaufför.

Vi kände oss oroliga för var flicka och skrev till Miss Pushpaleela, som är föreståndarinna på Birdsnest, och bad henne försöka hitta Ramya. Vi lovade aft alltid stötta barnhemmet framöver, om hon skulle lyckas. Efter en tid hittade hon Ramya, och vi fick veta aft hon bodde med sin man. De hade det mycket fattigt eftersom Ramya inte hade något arbete och Vinod, maken jobbade som chaufför, men var tvungen att betala både hyra och bensin till ägaren av autorickshan. De hade också haft en liten son. Ramya fick börja hjälpa till på barnhemmet och familjen fick också äta sig mätta där. Vi återupptog brevskrivandet, och bestämde oss för att hjälpa familjen att köpa sig en egen autoricksha. Miss Pushpaleela och Claes-Åke Carlsson, såg till att det hela gick raft till, och aft Vinod kunde köpa sig en egen licens för att köra. Vi fortsatte stödja familjen, och Ramya kunde återuppta sina studier, och blev i somras färdig med sin lärarexamen!

Den 29 oktober klockan 05.00 ringde väckarklockan, var resa till Indien skulle börja! Ute var det frost. Vårt flyg gick från Luleå via Stockholm och London till Bombay. En kaotisk stad! Fordon av de mest varierande slag tutade högt hela tiden, och ett virrvarr av människor och intryck flimrade förbi våra ögon i högt tempo!

Där sov över en natt innan vi flög vidare till Madurai, efter en mellanlandning i Chennai.

Inrikesflyget var modernt och fint, och flygvärdinnorna bar vackra saris!

Vi hade i förväg skrivit och berättat aft vi skulle komma, och när vi ringde Miss Pushpaleela sa hon att hon väntat på vårt samtal och att vår skjuts skulle komma på en stund. Efter bara några minuter ringde portieren och meddelade att våra vänner anlänt. Med massor av fjärilar i magen, tog vi hissen ner till lobbyn, och där stod hela familjen och miss Puspaleela! En obeskrivlig känsla for genom kroppen! Allt vi fantiserat, drömt och föreställt oss var plötsligt verklighet! Ett mycket starkt och känslosamt möte.

När vi suttit ner och samlat oss en stund, klämde vi alla in oss i autorickshan, för att fara hem till Ramya. De visade stolta upp sin bostad om två rum, kök och toalett. De upplever att de nu bor mycket bra. Drömmen ar att så småningom kunna spara till ett eget hus, men dit är det långt kvar, Ramya måste först betala tillbaka sina studielån.

Vi hade med oss presenter till barnen, en examens gåva till Ramya, och ett album på alla hennes “syskon” och “släktingar” i Sverige. Vi blev bjudna på kex och äpplen, pratade och visade foton.

Efter en stund var det dags att åka till Birdsnest, där alla barnen samlades för att presentera sig och sjunga för oss. Sedan blev vi bjudna på lunch. Fantastiskt god mat!

Då vi ätit, visade flickorna oss runt, de var glada och stolta och ville att vi skulle ta massor av kort!

Plötsligt satte de ner oss på var sin stol och sa, ”Now you sing to us!” Gissa om det kändes overkligt att sitta i 30 graders värme, på ett barnhem mitt i södra Indien, omgivna av 20-30 underbara vackra, stolta skrattande tjejer, medan vi sjöng “Blinka lilla stjärna” och “Imse vimse spindel”, till deras stora förtjusning!

Efter att ha vilat en stund på hotellet for vi tillbaka till Birdsnest. Där väntade en glad överraskning. “Mr Carlsson is here!” Det var skönt att få prata med Claes-Åke om alla intryck och upplevelser! Vikom att äta lunch tillsammans på barnhemmet flera av dagarna vi var i Madurai.

Pa kvällen uppträdde alla flickorna med sång och dans.

Nästa dag kom Vinod och hämtade oss. Han var i princip var privat chaufför hela tiden! Det var dags att få göra besök på Vimal och Anushas skola, som ligger nära barnhemmet. Miss Pushpaleela följde oss och visade runt. Hon är en helt otrolig människa! En tydlig och varm ledargestalt som värnar om allt och alla på bästa sätt! Känns som en stor förmån att ha fatt lära känna en så godhjärtad och storartad personlighet!

Det var fantastiskt att se alla barn, i stora grupper, prydligt uppradade på golvet.

Intresserade, och glada over förmånen att få gå i skolan. Ivrigt och stolt visade de upp sina böcker!

Vi fick också hälsa på Ramya, som jobbade på en privatskola med 6000 barn. Hon undervisade på högstadiet, i klassen gick 65 elever och just när vi var, där höll hon en lektion i tamilsk grammatik.

Rektor gav Ramya ledigt nästa dag för att hon skulle få vara med oss. Vi åkte runt till olika

sevärdheter, bl.a. Gandi museet och det berömda templet med sina fyra höga vackert målade torn. Vi hade tänkt ta med dem på shoppingtur, men ingenting fick vi handla at dem.

I ställer vill de ge oss saker, t. ex köpte Ramya jasmin blommor till Lottas hår varje dag, Tobbe fick en t-shirt och Lotta en sjal. Det kändes lite jobbigt att inte få “skämma bort” dem, men som Claes-Åke så klokt förklarade för oss, sa var det säkert en alldeles underbar känsla for dem att få ge, tilloss, som faktiskt gjort skillnad i deras liv.

Vi fick i alla fall bjuda hela familjen och miss Pushpaleela till hotellet pa middags buffe. Det var enstor upplevelse familjen som aldrig varit på riktig restaurang förut.

Sista kvällen var vi hembjudna till Ramya på festmiddag. Vi fick lära oss laga grönsaksröror,

lammgryta och marinerad och friterad kyckling. Ramya visade oss också hur man bakar

chapati bröd.

Det var mycket, mycket gott. Ramya och Vinod At inte tilisanimans med oss, utan kände det som en ära att få servera sin “mamma och pappa”, lite svårt för oss att riktigt förstå, deras oerhörda tacksamhet, kärlek och respekt.

Innan vi skildes at fick vi en tavla i present av dem, “att hänga hemma hos oss så vi inte skulle glömma bort dem…” Hur skulle vi någonsin kunna glömma!? De är ju också våra “barn” om än födda så långt, långt bort! Nu när vi umgåtts i flera dagar, har vi börjat lära känna varann på riktigt och relationen har blivit ännu starkare.

Det var så mysigt att sitta hemma hos dem och kanna igen sig, i lillflickan Anusha som var trött och boll på att bli sjuk, Vimal som satt och ritade och skrev, medan Ramya lagade maten och Vinod fick skynda all handla det som saknades. Det kunde ha varit hemma hos oss för 20 År sedan!

Hela familjen skjutsade tillbaka oss till hotellet, och det var med stor värme och mycket vemod vi skildes åt, vem vet om och när vi träffas igen?

Nästa morgon när vi skulle åka vidare, så står hela familjen utanför hotellet, för en sista kram.

Riktigt, riktigt jobbigt all skiljas åt!

Tveka inte om du har mojlighet all hälsa på ditt/ert fadderbarn, och barnhemmet Det blir ett

fantastiskt minne både för dig/er, och fadderbarnet!

Varma jul och Nyårshälsningar från

Lotta Lindberg och Torbjörn Sandlund